♥ Bland gamla saker
När man letar bland gamla saker kan man hitta det som man glömt bort. En gång i tiden ville jag ägna mig åt skrivandet, jag älskar att skriva och har alltid gjort. Om jag är bra på det eller ej, det vet jag inte. Men jag gillar det.
Förut skrev jag allting förhand och igår hittade jag en av de böckerna, och en av de kortaste skrev jag in på datan, tänkte bjuda på den här. Skulle gissa på att jag var fjorton, kanske femton när den skrevs! ;)
Nu stod vi här, hon och jag. Det var med tårar i ögonen jag mötte hennes blick, samtidigt som jag la armarna kring hennes hals. Hade hon kunnat krama tillbaka hade hon gjort det, men hon kunde inte. Hennes ögon var spegelblanka och djupt därinne kunde man se paniken som hon gömde.
Hon hade dykt upp en regning dag i Oktober, då när skymningen föll och sjöarnas yta brast av stenarna som kastades från strandkanten. På kanten stod jag, med handen full av grå små stenar som jag en efter en lät möta vattnet. Kinderna var svartrandiga av tårar och mascara som i ren förtvivlan sakta trillat neråt. Då dök hon upp. Där i skogen. Där vid sjön. Gömd bakom buskarna stod hon, hon lät sin blick svepa över sjön som att hon letade efter någon annan. Beredd att springa. Men hon sa ingenting. Hennes långa ben sträcktes ut och försiktigt tog hon sig fram mot mig. Jag lät stenarna falla till marken i samma stund som hon nådde fram till mig. Ingen sa något, enbart granskande blickar som smekte våra kroppar. Vi lät blickarna tala. Hennes magra sårade kropp vittnade om en hård tid som varit. Jag lät försiktigt fingrarna nudda vid ärret som sträckte sig ovanför hennes högra öga, hennes huvud vändes bort. Och jag backade försiktigt ett steg, som för att be om förlåt.
Den dagen räddade hon mitt liv, och jag hennes. Varje dag när solens sken försvann bakom trädtopparna och mörkret spred sig omkring, möttes vi. Där i skogen. Där vid sjön. Där var aldrig någon som sa ett ord, vi bara fanns. I närheten. Fångade upp varandra när dagarna flytt förbi. Hon blev den vän jag aldrig haft. Det behövdes ingenting, hon förstod. Och jag förstod. Våra likheter blev dag för dag mer verkliga. Vi var båda sårade. Våra kroppar talade sitt tydliga språk och våra tårar föll för de slag våra hjärtan tagit emot. Det var tillit, likt ingens annan. Hennes styrka gav mig mod, hennes vilja lät mig känna hopp. Hennes närvaro blev min trygghet.
Nu stod vi här, hon och jag. Ett avsked likt ingen annans. Inga ord. Men hon förstod. Hon lät sitt huvud vila mot min axel och sakta lät jag än en gång mina fingrar försiktigt nudda vid det ärr som bevisade den ondska hon mött. Hon stod kvar. Med våra blickar fästa djupt i varandra sa vi förväl. En sista gång, hon och jag. Jag backade ett steg och med huvudet högt vände hon sig om. För en sista gång såg jag solens strålar glittra i hennes vita man där hon i galopp försvann in bland träden. Endast ett minne fanns kvar, och den värme som hennes blick kunde ge. Jag lät tårarna falla mot marken när jag såg ut över sjön och långt bort i vyarna hördes en lång gnäggning, ett sista förväl.
Hon hade dykt upp en regning dag i Oktober, då när skymningen föll och sjöarnas yta brast av stenarna som kastades från strandkanten. På kanten stod jag, med handen full av grå små stenar som jag en efter en lät möta vattnet. Kinderna var svartrandiga av tårar och mascara som i ren förtvivlan sakta trillat neråt. Då dök hon upp. Där i skogen. Där vid sjön. Gömd bakom buskarna stod hon, hon lät sin blick svepa över sjön som att hon letade efter någon annan. Beredd att springa. Men hon sa ingenting. Hennes långa ben sträcktes ut och försiktigt tog hon sig fram mot mig. Jag lät stenarna falla till marken i samma stund som hon nådde fram till mig. Ingen sa något, enbart granskande blickar som smekte våra kroppar. Vi lät blickarna tala. Hennes magra sårade kropp vittnade om en hård tid som varit. Jag lät försiktigt fingrarna nudda vid ärret som sträckte sig ovanför hennes högra öga, hennes huvud vändes bort. Och jag backade försiktigt ett steg, som för att be om förlåt.
Den dagen räddade hon mitt liv, och jag hennes. Varje dag när solens sken försvann bakom trädtopparna och mörkret spred sig omkring, möttes vi. Där i skogen. Där vid sjön. Där var aldrig någon som sa ett ord, vi bara fanns. I närheten. Fångade upp varandra när dagarna flytt förbi. Hon blev den vän jag aldrig haft. Det behövdes ingenting, hon förstod. Och jag förstod. Våra likheter blev dag för dag mer verkliga. Vi var båda sårade. Våra kroppar talade sitt tydliga språk och våra tårar föll för de slag våra hjärtan tagit emot. Det var tillit, likt ingens annan. Hennes styrka gav mig mod, hennes vilja lät mig känna hopp. Hennes närvaro blev min trygghet.
Nu stod vi här, hon och jag. Ett avsked likt ingen annans. Inga ord. Men hon förstod. Hon lät sitt huvud vila mot min axel och sakta lät jag än en gång mina fingrar försiktigt nudda vid det ärr som bevisade den ondska hon mött. Hon stod kvar. Med våra blickar fästa djupt i varandra sa vi förväl. En sista gång, hon och jag. Jag backade ett steg och med huvudet högt vände hon sig om. För en sista gång såg jag solens strålar glittra i hennes vita man där hon i galopp försvann in bland träden. Endast ett minne fanns kvar, och den värme som hennes blick kunde ge. Jag lät tårarna falla mot marken när jag såg ut över sjön och långt bort i vyarna hördes en lång gnäggning, ett sista förväl.
(Förbjudet att kopiera utan tillstånd)
My lord! va fint! Torkar tårarna.. du är ju helt fantastisk på att skriva!! <3