Bland gamla saker

När man letar bland gamla saker kan man hitta det som man glömt bort. En gång i tiden ville jag ägna mig åt skrivandet, jag älskar att skriva och har alltid gjort. Om jag är bra på det eller ej, det vet jag inte. Men jag gillar det.
Förut skrev jag allting förhand och igår hittade jag en av de böckerna, och en av de kortaste skrev jag in på datan, tänkte bjuda på den här. Skulle gissa på att jag var fjorton, kanske femton när den skrevs! ;)
 
Nu stod vi här, hon och jag. Det var med tårar i ögonen jag mötte hennes blick, samtidigt som jag la armarna kring hennes hals. Hade hon kunnat krama tillbaka hade hon gjort det, men hon kunde inte. Hennes ögon var spegelblanka och djupt därinne kunde man se paniken som hon gömde.
  Hon hade dykt upp en regning dag i Oktober, då när skymningen föll och sjöarnas yta brast av stenarna som kastades från strandkanten. På kanten stod jag, med handen full av grå små stenar som jag en efter en lät möta vattnet. Kinderna var svartrandiga av tårar och mascara som i ren förtvivlan sakta trillat neråt. Då dök hon upp. Där i skogen. Där vid sjön. Gömd bakom buskarna stod hon, hon lät sin blick svepa över sjön som att hon letade efter någon annan. Beredd att springa. Men hon sa ingenting. Hennes långa ben sträcktes ut och försiktigt tog hon sig fram mot mig. Jag lät stenarna falla till marken i samma stund som hon nådde fram till mig. Ingen sa något, enbart granskande blickar som smekte våra kroppar. Vi lät blickarna tala. Hennes magra sårade kropp vittnade om en hård tid som varit. Jag lät försiktigt fingrarna nudda vid ärret som sträckte sig ovanför hennes högra öga, hennes huvud vändes bort. Och jag backade försiktigt ett steg, som för att be om förlåt.
  Den dagen räddade hon mitt liv, och jag hennes. Varje dag när solens sken försvann bakom trädtopparna och mörkret spred sig omkring, möttes vi. Där i skogen. Där vid sjön. Där var aldrig någon som sa ett ord, vi bara fanns. I närheten. Fångade upp varandra när dagarna flytt förbi. Hon blev den vän jag aldrig haft. Det behövdes ingenting, hon förstod. Och jag förstod. Våra likheter blev dag för dag mer verkliga. Vi var båda sårade. Våra kroppar talade sitt tydliga språk och våra tårar föll för de slag våra hjärtan tagit emot. Det var tillit, likt ingens annan. Hennes styrka gav mig mod, hennes vilja lät mig känna hopp. Hennes närvaro blev min trygghet.
  Nu stod vi här, hon och jag. Ett avsked likt ingen annans. Inga ord. Men hon förstod. Hon lät sitt huvud vila mot min axel och sakta lät jag än en gång mina fingrar försiktigt nudda vid det ärr som bevisade den ondska hon mött. Hon stod kvar. Med våra blickar fästa djupt i varandra sa vi förväl. En sista gång, hon och jag. Jag backade ett steg och med huvudet högt vände hon sig om. För en sista gång såg jag solens strålar glittra i hennes vita man där hon i galopp försvann in bland träden. Endast ett minne fanns kvar, och den värme som hennes blick kunde ge. Jag lät tårarna falla mot marken när jag såg ut över sjön och långt bort i vyarna hördes en lång gnäggning, ett sista förväl.
 
(Förbjudet att kopiera utan tillstånd)
Min vardag | | 3 kommentarer |

Fooooorden!

På körskolan gick det bra och nu är jag ännu mer peppad till att ta körkort så fort som möjligt!
Nu ska jag inta sängen och imorgon väntar jobb och sen skytte :)
 
Här har vi henne, min fina lilla röda ford.
Sin första bil lär man nog aldrig glömma! ;)
Min vardag | | En kommentar |

The people who really want to stay in your life will always find a way.

Tänk vad snabbt detta året gått, snart är vi inne i september och det är nu mindre än fyra månader till jul. Om en månad kommer vi börja tillverka juldrickan och sälja till butikerna, snart kommer alla barn med jultidningar och snart börjar affärerna pynta med tomtar i hopp om att kunna sälja ut rejällt innan årets slut. Jag vet att det är lite tidigt att tänka på sånt, men denna julen längtar jag faktiskt till. Jag längtar efter tända ljus, julkalender, baka, mysa och pynta. Och bara den här känslan om att få ta in en egen julgran i sin egna lägenhet. Min första jul i eget hem.
På tal om hem, så börjar jag känna mig hemma på riktigt nu. Jag börjar känna mig hemma någonstans för första gången någonsin. Steget mellan att "ha ett hem" och att "känna sig hemma" är väldigt stort. Jag har flyttat tre gånger det senaste året. Hemifrån, till familjen R. Från familjen R, till mina föräldrar. Från mina föräldrar, till mitt egna hem. Packat, flyttat och packat upp. Inget fel i det, egentligen, men jag vill inte flytta på ett tag igen. Jag vill bygga upp mitt liv till något stabilt nu. Jag har alltid älskat äventyr och skulle gärna ge mig ut på många såna. Men jag vet att vad jag just nu behöver är att hitta ett lugn. Jag är konstant uppstressad, även om jag absolut inte behöver vara det. Och det kommer aldrig funka i längden, så det är dags nu. Samtidigt är det dags att bli "vuxen", inte bara utåtsett utan även inuti. Jobbet har jag, lägenheten har jag, bilen har jag, och förhoppningsvis snart körkort, familjen finns där och likaså de finaste vännerna man kan ha! Jag har inget tråkigt liv, tvärtom, men säger ändå precis som så många andra, "Jag vill leva, inte bara existera".
 
Nog med deep talk, nu har jag rensat huvudet lite! :)
Jobbdag, och sen vidare till körskolan. Jag saknar hästarna idag, så där olagligt mycket. Denna hösten lär det nog inte bli någon ridträning överhuvudtaget, då jag satsar mina pengar på körkort istället. Men jag längtar efter det ändå, den där lyckan över att bara få va i närheten av dom där små (stora) djuren.
 
  
 
  
 
Stor häst på 183cm + kort tjej på 163cm = En kamp att ta sig upp!
 

 
Min vardag | | En kommentar |
Upp