Folk måste vakna för mobbningen som finns!

Jag satt och läste några artiklar om elevmobbning av lärare. Och jag blir så förtvivlad, så frustrerad, så arg!
Av alla som jag läste var det bara en artikel med slutsatsen att det faktiskt förekommer i svenska skolor. I andra artiklar togs det oftast upp som "missförstånd mellan lärare och elev". Herregud säger jag bara!
Skulle en lärare säga att han/hon blivit slageneller på något sätt mobbad av en elev, kan man läsa stora uppslag om det i tidningen. Skulle en elev säga att en lärare mobbar henne/honom, slås det allt som oftast ner. Och vissa av er kanske säger att nej, så är det inte alls. Men jo, så är det!
Jag vet inte hur seriöst samhället idag tar på lärarmobbning, men jag vet att det finns och jag talar från hjärtat när jag säger att jag vet hur det känns.

När någon frågar mig om jag blivit mobbad svarar jag nej. För det har jag inte, inte sån mobbning som alla syftar på. Jag har aldrig behövt stå ut med kränkande ord och handlingar från andra elever. Men däremot blundade de flesta för vad som faktiskt hände istället.
Mitt första år i skolan kantades av kränkande ord och handlingar som utfördes av vår allra egna lärare. Dagligen fick jag höra hur fruktansvärt värdelös jag var, att ingen någonsin velat eller skulle vilja ha mig. Jag fick ta emot slag och hot flera gånger i veckan.
Såklart kämpade mina föräldrar för att få ett slut på det. Vi var på massor av möten, både med skolan och kommunen. Men utan någon mening, för ingenting hände. Ingen ville ta tag i det, och ingen trodde på mig när jag försökte säga som det var.
Den här läraren förbjöd mig att äta och jag fick ofta inte följa med ut på rasterna. För jag var varkens värd mat eller att få leka med de andra barnen.
Och som en osäker liten sexåring så ville man ju göra allt som vuxna sa till en. Så när hon sa att jag inte fick äta, då åt jag inte heller. Jag fastnade i tankarna om att mat var något man skulle förtjäna så jag rasade snabbt i vikt. Vägde långt under normalvikt och fick näringsbrist.
Jag fick inte ens sitta med vid bordet när de andra åt av anledningen att de andra kunde tycka att det var äckligt. Jag hade min plats i soffan som stod i andra sidan av rummet. Jag var tvungen att sitta stilla och jag fick absolut inte säga något. En gång svarade jag på en fråga min kompis ropa över klassrummet, och jag kan säga att jag gjorde det aldrig igen...

Men det fanns en som såg allt, en som kramade mig i smyg när tårarna brännde. Hon hette Monica och hon var en ängel utan vingar. Hon var vår extra lärare och jag vet inte hur många gånger hon gick mellan när läraren höjde handen mot mig eller skrek åt mig inför alla. Men hon orkade inte i längden, vår lärare slängde så mycket skit över henne att hon en dag kom med beskedet att hon var tvungen att sluta.
I samma veva som hon slutade blev jag inskriven på en annan skola, men jag vägrade. Jag hade fått så fina vänner i klassen och jag frågade hela tiden varför jag skulle behöva sluta när det inte var jag som gjorde fel.
Men tillslut hade året gått och när vi börja förstaklass så fick vi en ny lärare. Dock satt allt som den andra läraren sagt kvar så det tog tre år innan jag började våga äta i skolan igen. Det tog väl ca ett år innan jag kunde börja äta normalt hemma igen.

Jag kan väl inte direkt säga att allt som hände har påverkat mig, men det är klart att vissa saker sitter kvar än ibland i perioder. För det jag berättat här är bara en tiondel av allt som hände.
Men jag kan bli så arg ibland varför ingen verkligen tog tag i det, varför läraren inte blev sparkad utan hon fick fortsätta som lärare. Och jag blir så irriterad när jag hör folk säga att det inte finns lärare som mobbar elever. Jag har fått höra det så många gånger och jag önskar jag kunde få folk att inse att det faktiskt händer sånt här.
Och jag önskar framförallt att jag hade makten att stoppa det!

Sommaren innan helvetet...
| |
#1 - - Martina:

Mmm, det är verkligen vanligt med mobbning från lärarna. Jag blev extremt mobbad på gymnasiet i Hässleholm av lärarna, men ingen lyssnade. Inte ens rektorn. Pappa var den enda som lyssnade, så han ringde och skällde ut lärarna varje dag, för varje dag satt jag inlåst på toaletten och grät.

Men även om pappa skällde ut dem brydde de sig inte.

Men under den tiden ville jag inte leva. Jag ville bara dö ifrån allt ihop. Ändå var det en särskola.

Så jag vet precis hur det är i skolorna när man blir mobbad av lärarna.

En lärare tryckte till och med upp mig mot väggen.

Men nu är jag glad att slippa den skolan.

Upp