iamcarro

Det här inlägg skulle egentligen publicerats igårkväll. Men mitt internet var helt knas, så ni får det nu.

Jaja, får skriva om det igen, men det blir kortare denna gången.
Ja, vi var på jakt och fiskemässa idag. Trevligt. Men kallt och regnigt.

Jag var mest intresserad av hästhoppningen. Fast det var ponnys, men va gör väl de. De var jätte duktiga allihopa. Men det verkade som att alla hade problem med galoppsprången mellan hindrena, så kanske var det hindrena som var fel. För ingen gick helt felfri genom varkens hoppning eller omhoppning. Och många blev diskade pågrund av vägring. Där var en från Österlen RK som flög av på tredje vägringen och smällde rakt in i hindret. Men det gick som tur var bra. Hon tävla bara en stund senare med en annan häst också.

Jag satt på en stubbe, där jag kom lite högre upp och såg allt. Och bakom mig står två idioter. Två tanter.
De står och kollar på hoppningen och kommenterar allt och alla på banan. Och så säger den ena och pekar mot hästarna "Där finns verkligen absolut ingenting vackert med det där"
Jag ville bara vända mig om och skrika, men för f*n gå härifrån. Men gjorde aldrig det. Och de stod där genom hela hoppningen. Och när en ponny börjar bocka så tjejen inte får rätt på den, så börjar de prata om att hästen måste va galen. Och så börjar de prata om tjejen, hur hon kunde ha problem med hästen. Och så pratade de om hur enkelt ridning är. Och att de inte förstod alls hur folk kunde ramla av. För ifall ryttaren ramla av så var det dennes fel, inte hästens. För ridning, det var väl bara att hoppa upp i sadlen och sen följa med. Sparka lite i sidorna och så gör hästen som man vill.
Asså shit, jag kokte inombords. Jag trodde verkligen inte att folk faktiskt tror att det är så. Jag trodde det bara var som folk sa på skämt. Men dessa här tanter prata med varandra och var helt seriösa.
Jag skulle vilja se de tanterna rida. Eller nej, det vill jag inte, för stackars häst.

Men så faktiskt så satt jag och kolla en massa på youtube igårkväll och kom in på hästar. Och en massa ridolyckor. Och såg denna lilla filmsnutten. Och tycker att den passar så himla bra i detta inlägget.

Det går inte att lägga in klippet, så ni får länken HÄR!

Jag är väldigt lycklig lottad och har aldrig fallit av någon häst. Men även om man inte har det så vet nog alla ryttare vilket panik man känner när man är halvvägs över halsen på hästen, eller vad det nu är. Och alla vet nog lättnaden när man inser att man sitter tryggt i sadlen igen, och hjärtat sakta men säkert börjar få tillbaka sin normala takt.
Jag har flera gånger sagt att det egentligen är ren idioti att ens ha tanken på att sitta upp på dessa flera hundra kilos djur. Man utsätter sig själv för ren livsfara. För hur säker hästen än är, så kan man aldrig, verkligen aldrig vara helt säker på vad som kan komma att hända.
Men ändå gör man det om och om igen.
För man tänker inte så när man står där med tyglarna i handen och vet att man alldeles strax ska få hoppa upp i sadlen och göra det man älskar mest.
Men om man tänker lite djupare så.